Назад к книге «Nils Tufvesson och hans moder» [Gustaf Geijerstam]

Nils Tufvesson och hans moder

Gustaf Geijerstam

Gustaf af Geijerstam

Nils Tufvesson och hans moder / Bonderoman

Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor – med vårt tunga sinne och hetsiga blod – rysande låta livets spökgestalter draga vår inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.

Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi, hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se det i den dager, som ger sanning och liv.

Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar, lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett endast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma. Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat skärpas, så att man också där kan se.

Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop. Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten söker, ostört växa fram.

Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord. Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad till slut.

Den gamla gГҐrden

I

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant, vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall. Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna. Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilke